Idag är jag disträ. Varken mitt redan försenade skolarbete eller hundträning känns motiverande.
Istället för att göra nytta går min hjärna på högvarv och alla känslor och tankar har skakats ihop till en inte så härlig cocktail.
Jag kräver inte att någon skall förstå behovet av en självdestruktiv handling. Jag kräver inte att någon skall förstå den bitande känslan av att vilja skada sig själv. Jag kräver inte heller att någon skall förstå vad jag gått igenom. Det jag behöver är inte förståelse, det är acceptans. En respekt att veta om och acceptera. Du behöver inte förstå varför jag känner, agerar och tycker som jag gör. Men jag behöver en acceptans att låta mig vara den jag är. Hjälp mig att utvecklas och se det positiva istället för att anklaga, trycka ner och förstöra mina framsteg med ditt synsätt. För jag ser inte samma saker som du. Jag känner inte detsamma och vi behöver olika saker för att nå vårt mål i livet.
Men, det var länge sedan jag drog ett rakblad mot min arm. Jag gör framsteg. Vissa större än andra, och ibland behöver jag mer pepp än den jag själv kan ge. För ibland kan jag inte se det själv. Hur långt jag kommit sen jag var en vilsen 14 åring. Kan du vara mina ögon åt mig då? Försöka hitta det jag tappat sen länge? Ge mig stöd då jag inte orkar stå själv? Ge mig anledning att glädjas då det känns som att jag går sönder inombords? Kan du göra det?
Just nu känner jag mig oviktig. Vad jag är gör så räcker det inte till. Ett ständigt vakande öga som ser alla de fel jag gör. Det är energikrävande. Jag måste prestera. Jag måste klara av saker. Jag måste, jag borde, jag har inget val än att...
Tar ännu en kopp kaffe. Försöker stänga in ångest, distress och oönskade tankegångar djupt inom mig. Jag måste prestera. Känna mig viktig. Göra något värdefullt. Betyda. Kännas. Älskas.